Recension
av Sylvians dubbelalbum
Gone To Earth
- Bommen P3 860907

 

[Det var säkert många mascara-kantade tårar som fälldes när polaroidmännen Japan la av. Själv var jag ganska kallsinnig till det mesta av bandets svala posör-romantik. Och det är först nu efteråt som jag lärt mej uppskatta ledargestalten David Sylvians insatser.

För på Sylvians andra LP – en dubbel – finns det en sorts skälmska ögonkast som aldrig levde hos Japan. Sylvian fortsätter att utveckla den smala nisch han hittat mellan cooljazzen och ambientmusiken. Svävande melodiska ljudsjok där de gästande gitarristerna Bill Nelson och Robert Fripp gärna ger sig ut på atonala äventyr, men där Sylvians lika säkra röst leder oss modigt igenom partituren.
                     

Jämfört med Brian Eno skulle här kallas rock, men jämfört med rock skulle det kallas Eno. Det är knappast en slump att omslaget är gjort av Russell Mills, som under de senaste åren arbetat med Enos konvolut...
                     

Alla de här atmosfärerna har Sylvian proppat ner under den lätt ironiska titeln 'Gone To Earth', där dom vokala respektive instrumentala insatserna har fått var sin LP.

Vid sidan av Fripp & Nelson återfinns bl a gamla kollegerna Steve Jansen och Richard Barbieri, vilket får mej att undra hur många gamla Japan-fans som fortfarande hänger med. För Sylvians texter är idag ett sökande efter sanna livsvärden, men hans musik har ännu kraft nog att fylla ett inne-café, att välja slips eller att ånga pressvecken till. Men det finns här också ett försumligt drag av övertydlig inspiration från namn som bl a Jon Hassell. Hassell som hade stort inflytande på förra LPn och kassetten tidigare i år, han saknas alltså materiellt på den här nya plattan.

Men inte mej emot. Jag kan se bort ifrån den lätt kyliga högdragenheten, och höra glimten och övertygelsen hos en man som vet att han gör rätt. En man vars mascara inte kan stava till ordet glam-rock, men som stilla och målmedvetet kan sminka om en förutbestämd tillvaro, från trygghet, till tabu... ]