I en iskall källare på klubben Mean Fiddler i Harlesden, London, pratar jag och Lars Aldman med Dave Graney och Steve Miller i The Moodists. Det sker innan deras spelning där 11 september 1985, men inslaget sänds av numera glömda skäl först i januari påföljande år.

Aldman presenterar intervjun i sitt program Lilla Bommen, men vi gjorde den alltså tillsammans.

Bandet har här lämnat skivbolaget Red Flame och spelade in nytt för Creation. En mycket tuff tid ligger bakom dem. Man hör i Daves röst en lätt besvikelse över att det blev så lite tid över att slutföra skivinspelningarna hos gamla bolaget. Och det var ett av de viktigaste skälen till att bandet lämnade Australien för London.

Moodists hanterade denna besvikelse bl.a. genom att genomföra en längre turné i USA, samt tog en sväng förbi gamla hemlandet efter det.

Nya kontraktet med Creation, när intervjun görs, inger förhoppningar för framtiden...

[radio]

Lagom till jul, släpps så singeln "Justice and money too" som ett resultat av det samarbetet. En kåkfararsång, förklarar Dave, ("A fugetive song in a vein of like Johnny Cash "I walk the line"... two people walking down a lonely suburban street and they got no place to call home and they want to go somewhere else") men den passar även bra in på bandets känslor inför hela rockbranschen.

"Justice and money too" sågades i NME - orättvist, bör tilläggas. Låten håller fortfarande nästan 20 år senare och förädlar Moodists sound bestående av många stöttande ljudslingor och inte minst är Daves sång en snygg balansakt mellan melodik och underliggande desperation.

 

 

 

 

Moodists - Lilla Bommen 12 januari 86

[english]