Rockmusiken är hopplös
Vi gör ett besök hemma hos Dave och Clare i London, i april -87, och det lite som en försmak till den nya epn.

Efter bandets tämligen dåligt besökta turné i Sverige förra året, och djupt medvetna om att engelsk musikpress alltid tenderar styras av "nyhetens behag" ("Our novelty wore off a long time ago") har paret syn på villkor och rockmusik ändrats.

“Rockmusiken är egentligen ganska hopplös om allt den kan göra är att referera till sig självt hela tiden”, förklarar de.

Ändå saknas bitterhet och ilska i deras röster. Det är väl bara lite av trötthet man spårar. Clare påpekar att man dessutom bara kan gå till ett visst antal oberoende skivbolag innan man måste tänka över vad man håller på med...

"Moodists har en dynamik i gruppen som gör att vi inte kan prestera den där lättviktiga popmusiken. Dessutom är vi inte en indiegrupp, utan har en bredare ambition med vår musik."

[radio]

För att nå ut behöver bandet ett bättre publikt gensvar och en annan producent. Redan här anar man den återflytt till Australien som trots allt dröjer ett par år ytterligare. Indiebolagen når inte ut med musiken längre, och vill egentligen vara "majors" istället.

Och Dave ser detta även som ett generellt problem för den oberoende scenen förmåga att uttrycka musikens innehåll.

Låtarna i inslaget är den då nyutkomna "Someone's got to give (från en 12"ep på TIM Rec) och den tidigare singeln "It takes a thief".

 

 

 

 

Moodists - Bommen 10 maj 87

[english]